När jag tänker tillbaka så kan jag inte minnas hur det känns att vara riktigt kär. När jag hade mitt senaste förhållande så var det med som att vi var vänner ungefär halva tiden av vårat förhållande. Tiden då vi nyss hade gjort slut var jävligt jobbig, men jag har insett nu att det var inte han jag saknade mest. Det var någon som alltid fanns vid min sida och att det var själva förändringen som var jobbigast.

Jag har inga problem med att tycka att någon kille är snygg och tänka att han vill jag ha, men det är inte samma sak. Jag vill sakna personen, längta och ha svårt för att hålla mig ifrån honom. Jag vill tänka på den personen hela tiden, ha fjärilar i magen och bli knäsvag när han tittar på mig. Men jag känner att jag är på helt ny mark, jag vet inte riktigt vad det är jag söker och jag vet inte vad som fattas i de killar som jag träffat. Kanske har jag bara inte hittat den rätte, eller så är jag inte redo för att bli så där kär som alla verkar vara? Jag känner mig hel. Jag kanske inte behöver någon som ska vara min andra halva då. Jag kanske är den som ska vara ensam, för jag mår rätt bra så här när jag tänker efter.

Äh, jag vet inte vad jag ville få ut av det här. Men nu har jag skrivit av mig ordentligt iallafall.