Jag vill för det första tacka alla 96:or för dom här 9 åren på grundskolan.  men jag vill framför allt tacka er för de 4 år vi gått tillsammans på östra. För det var där jag gick igenom min egna stora förändring. När jag började östra hamnade jag i en och resten av min vänner i en annan. jag var rädd för i stort sätt alla i min klass, de flesta i paralellklassen och resten av skolan också. Det är nog något av det värsta jag varit med om. Jag skolkade hellre en lektion än att komma 5 minuter försent, för då man kom försent tittade alla på en när man kom in i klassrummet och läraren sa någon man var tvungen att svara på. Jag var nervös för att säga "ja" när mitt namn ropades upp i början av lektionen, så jag satt alltid längst fram för bara läraren skulle höra vad jag sa.

Ju mer tid som gick så kände jag väl att dom i min klass var okej. Men jag var fortfarande rädd varje dag, mindre för min klass nu men mer för resten av skolan. Jag var väl fortfarande blyg och så men det vart väl bättre. Sommaren mellan 6an och 7an kände jag att jag verkligen att jag växte och fick mer självförtroende. Dock fortfarande inte tillräckligt för att vara mig själv..

I 7an började jag känna att dom i min klass verkligen var mina vänner, jag kunde skratta med dom och jag kände att dom verkligen stöttade mig. Och ju mer personer som visade att dom faktiskt var mina vänner ju mer kom jag ut ur mitt skal. I slutet av 7an kände jag mig verkligen som mig. Jag visste vem jag var och det har jag alla er som gick i min klass att tacka. För utan dom där två åren med er vet jag inte hur jag hade varit.

När jag började 8an hamnade jag med 2 personer som jag kände ordentligt. Jag kände väl då att visst det här kan bli jobbigt, men jag var en helt annan person nu och jag var mycket mer öppen för folk. Det har faktiskt visat sig att killarna som gick i den här klassen har nu i 9an blivit några av mina närmsta vänner. Det värsta med det är att dom alla satsar otroligt mycket på någon sport, så varenda en utav dom flyttar. Och även om jag har nästan hela sommarlovet på mig att träffa dom, och att jag säkert kommer träffa dom senare så fick jag i fredags inse att jag har gått på min sista lektion med dom. Jag har fuskat på prov för sista gången med dom. Jag har gått till matsalen, kollat film i aulan, skrattat åt våra lärare på lektionen och jobbat i datasalen för sista gången med dom som flyttar. Även om man kommer ha kontakt med dom kommer det aldrig bli samma sak. Men jag är samtidigt så otroligt glad och tacksam att jag är just 96:a. Visst alla andra årskullar tycker vi är jätte tråkiga osv, men jag tror man måste vara en av oss för att förstå hur lyckliga vi är. Vi har alltid kul tillsammans, även fast vi inte alltid är sams. Vi är inte så ofta sam faktiskt om man tänker efter. Men jag älskar er ändå och det är ni som gjort mig till den jag är, har ingen aning om hur jag hade varit om jag var med andra.